Brutna naglar

Har köpt ett nytt korallrött nagellack som jag tänkte piffa till det med i kväll. Naturligtvis bryter jag två naglar under dagen och att lysa upp de små stumparna är bara inte aktuellt. Den här färgen skulle det ha blivit ungefär -Vipps Limited Edition Splash of Red.

Någon annanstans

Idag är en sådan där dag när jag längtar bort. Vart som helst egentligen, för att komma undan vardag och jobbstress. Idag har solen skinit från blå himmel, krispig hög höstluft som jag älskar. Som påminner mig om Californien. Den här ranchen ligger i Arizona och här anar jag samma klara luft. Skarpa skuggor. Skymningsljus. Och så retro på amerikanska. Från Sunset.

Foto: Thomas J. Story

Stockholmsfredag

Det är fredag, solen skiner och jag sitter i Kulturhuset i Stockholm med datorn och jobbar, tittar ut över Sergels Torg och fredagsmyllret. Visst låter det trevligt?
Det är det inte.
Jag fick en ljummen smoothie, en macka med groddar som smakade skumt (inväntar magrummel lagom till kvällens middag), jag är helt galet efter med mina mail, har passerat alla deadlines och nu är det någon som dammsuger runt mina fötter.
Har gått från möte till möte hela dagen, men tog faktiskt en avstickare till NK Inredning där jag kunde sjunka ner i en soffa en stund och smygandas lite för mig själv. Och blev påmind om ett av mina viktiga livsmål:  att ha råd att köpa hur många Missoni-kuddar som helst. (Ja, jag satsar högt. I nuläget har jag inte råd att köpa ens en halv.)

Designmöten

Glimpt är ett svenskt designteam som jobbar med hantverkare över hela världen. Det blir häftiga möten mellan vår värld och andras. Som i det här projektet - Superheroes. Det är hantverkare i Vietnam som tillverkar lampskärmarna och puffarna i en traditionell vävteknik med sjögräs och papperstråd. Svenska illustratören Malin Koort har tagit fram mönstren. Lite Super Mario-känsla, eller hur!

Radhusliv

Mycket retro nu, tror det handlar om att jag försöker bli vän med radhuset (skulle helst åka till stugan varje helg). Den här bilden får gärna inspirera både stugan och radhuset. Bild av J.Siedler, hittade den hos Design Traveller. Här finns färg, humor och retro - då blir det bra i min bok. Tack för inspirationen!

Så gör vi, radhuset!

Några bilder från ett hem, inte fullt lika hard core-retro som det här inspirerande huset, utan mer en fixa-stilen-manual för mig och radhuset. Rött och grönt - det är vad jag kör på hemma just nu. Tror det kan bli nåt. Bilderna kommer från ett reportage i Family Living; fotograf är Pernilla Hed. I lägenheten bor Pia Gabrielsson som driver Brita Sweden med maken Daniel Wallmark och sonen Ture.

Bilder: Pernilla Hed Family Living

Med en bok i näven

Böcker är kanske inte så utrotningshotade som vissa tror, men efterhand som nya sätt att läsa böcker dyker upp blir boken något annat. Här en clutch, av Olympia le Tan. Jag har aldrig känt mig riktigt bekväm med clutch, känns lite som att bära omkring på en trasig handväska. Men med en god bok i näven känner jag mig alltid trygg. Drygt ettusen euro kostar väskan. Hm. Kanske får vänta tills den kommer i pocket.

Utzon i Lund

Det är roligt att man tycker olika. Särskilt roligt är det när det är jag och min nya kollega Susann som tycker olika. Jag spontanvrålade till av retroextas häromdagen när jag fick se de här bilderna. Susann som sitter bredvid mig lyfte på ögonbrynet och sa något i stil med: – Åh fy.
Vi gillar olika. Men ändå lika. På något sätt. Vi gillar tillsammans. Olika saker. Men på samma sätt. Om ni fattar.
De här husen ligger i utkanten av Lunds centrum, och bakom originalritningarna står ingen mindre än Jörn Utzon. Mäklaren som säljer huset tyckte att jag gott kunde köpa det, men jag orkar ju inte flytta igen. Så även om han lovade stå för flytten måste jag nog säga nej. Det är på 86 kvadrat och det är lite för litet. Kanske finns någon annan därute som är sugen? Just mention my name, så står mäklaren för flytten ;)

Foton: Fastighetsbyrån

Det finns hotell, och det finns hotell

Men herregud jag försöker arbeta här! Mitt i värsta kaoset på jobbet idag fick jag de här bilderna från Design Hotels i mailboxen och sen var det ju kört. Koncentrationen var icke alls på topp. Men jag hade ju mina deadlines, så nu har jag väntat ända tills nu för att få lägga upp de här bilderna från Gramercy Park Hotel. Det ligger alldeles i närheten av "mitt" NewYork-hotell. Anna och jag som just satt och planerade nästa New York-resa och konstaterade att "vad skönt det är att vi inte behöver fundera över vilket hotell vi ska bo på". Men nu måste jag ju ändå bara kolla vad det här underverket kostar, men något säger mig att jag sen alldeles säkert bokar Hotel 17 igen. Med klaustrohissen, de udda tapeterna, sura killen i receptionen, den permanentboende mannen med basebollträet och toan i korridoren. Finaste finaste hotellet i hela världen. Men lite barhäng på Gramercy Park Hotel kan det ju få bli.

Foton: Design Hotels

Har funderat hela dan på vad jag ska säga på bloggen idag. För tio år sedan satt jag hemma i soffan med mina då små killar och såg planen köra in i World Trade Center. Jag minns två saker: jag fick omedelbart låten It's the end of the world as we know it med R.E.M i huvudet. Och så tänkte jag att nu kommer jag kanske aldrig att kunna resa till staden jag drömt om sen jag var liten. Då hade jag ännu inte tagit in hur många som mist livet, att det var på riktigt. De här två första tankarna: låten med R.E.M (den blev sedan en av de låtar man förbjöd i amerikansk radio under en tid efter attackerna) och min i sammanhanget själviska besvikelse. Men jag älskar USA. Så även idag, med hela mitt hjärta, trots allt som hänt under de senaste tio åren som jag verkligen inte älskar.
Idag har jag och mina nu stora killar suttit i soffan hela dagen igen, och följt ceremonin på Manhattan på tv. Sett dokumentärer, gamla nyhetsklipp, intervjuer med anhöriga och olika experter. Det har varit en bra dag. Jag hör till dem som tycker att den här typen är ceremonier är viktiga. Missar aldrig en begravning. Och när tårarna trillade igen fanns det nog några glädjetårar där. Det har gått tio år. Och det blev faktiskt inte: The end of the world as we know it. Världen finns kvar. Med all ondska, all glädje, alla galenskaper, alla konstigheter, alla dumheter, allt vackert, allt obegripligt.
Idag har jag haft en annan låt i huvudet. Paul Simon, vars musik funnits hos mig hela mitt liv, hittade helt rätt ton idag.

Tv-rum

Snubblade över en kul grej på nätet. Inredningsinspiration vinns det gott om i tv-seriernas värld, och här är några bilder från ett kul projekt förra året. Det är produktionsbolaget Showtime, som gör serier som Weeds, Californication och Nurse Jackie för att bara nämna några av mina favoriter. I ett hus i New York fick olika designer inreda ett antal sviter, inspirerade av de olika tv-serierna.
Bilderna här i inlägget kommer från sviten som tolkar The Borgias. Se mer här.

Dagdrömmer i färg

Foto: www.matthebasics.com

Fick den här bilden i mailen. Indiskt mattföretag som vill att jag besöker dem på Maison&Objet. Det gör jag gärna. Jag kan faktiskt tänka mig att åka ända till Indien, och njuta av ännu mer färger. Jag ska bara...

Spanar på kök och hittar - män

Nu ska vi, på förekommen anledning, prata lite om män. Vi ska prata om män, mat, kök, knivar och storlekens betydelse. Jag jobbar just nu med ett helt nytt, hemligt, projekt. Vad jag kan avslöja är att det handlar om mat. Och kök. Inte så mycket om män, men. De smyger sig på. Var på Formex i torsdags, den här gången med ett tydligt uppdrag: lära mig lite mer om mat och kök. Det skulle visa sig att jag även fick lära mig lite mer om män. Första punkten på föreläsningsprogrammet jag fastnade för var Köket - det nya vardagsrummet, med kocken Marcus Samuelsson. Nyfiken, men redan i förväg lite ställd, tog jag plats i publiken. "Köket - det nya vardagsrummet" - har vi inte gått den vägen ända ner till vändplatsen och tillbaka igen de senaste tio, femton åren? Jo, och nu kommer jag att spetsa till det lite, det har vi. Och med "vi" menar jag vi som inte är män. Vi som är det där andra, som jag knappt vågar säga, för jag är inte den som brukar förekomma i feministsammanhang. Men, here goes. För tydligen är det så, att männen, som fortfarande håller på att upptäcka köket (i hemmet, jag talar inte testosteronkockar i lyxkrogarnas restaurangkök här) nu har kommit på att "Wow, vad schysst det är att hänga i köket med polarna". Tada! Ett vardagsrum är fött.
Moderådets Lotta Ahlvar trendföreläser senare bland annat om hur "rött kött är det nya svarta".

Melker Anderssons Köttbaren, i Stockholm, Foto: skärmdump.

Vidare runt på mässan ser jag den ena apparaten efter den andra. Pepparkvarnar som når mig upp till midjan (jag är lång), kaffemaskiner som låter som jetplan, kockförkläden så styva att de får vem som helst att se ut som Per Morberg. (Lite som de där plastbröstkorgarna små barn har när de klär ut sig till superhjältar.) Tittar in i en monter med många, stora knivar. Det här är ju viktigt, tänker jag. Knivar måste jag verkligen lära mig mer om. Blir hänvisad till en entusiastisk man. Han berättar om nya Knivakademin. Vars syfte är att sprida kunskap om knivar. De ska certifiera butiker, utbilda butikspersonal. Det är en jättebra idé. Jag tycker verkligen det. Bland annat har de gjort ett märkningssystem, med symboler som på Systemet. Det visar vad de olika knivarna ska användas till: grönsaker, fisk, kött. Jättebra. Verkligen. Knivakademien har 18 hedersledamöter. Mannen rabblar högtidligt upp namnen på flera av våra värsta kändiskockar. Jag är fortfarande bara positiv. Men så frågar jag spontant: – Är det bara män med i akademien?

Plura. På temat män behöver stora grejer i köket. Foto: Dagens Media.

– Vad bra att du frågar det! Får jag till svar. Men jag vet inte varför det är bra. Det framgår inte. Men faktum kvarstår. Det är bara män i den här akademin. Sen får jag se på några knivar. De är förpackade i fina etuin. Klädda med sammet. Knivarna blänker. Mannen tar upp en: Känn på den! Tveksamt greppar jag skaftet, sluter fingrarna runt det. Han tittar på mig med lysande ögon: – Den kostar trettioniotusen!
Jaha. Jag lägger ner kniven. Ja, jag gör det. Även om det hann fara ganska många galna tankar genom mitt huvud under de korta sekunder jag hade dyrgripen i min hand.

Voodoo knivställ.

Jag lämnar knivmannens monter bakom mig med en unken känsla. Den går dock snabbt över, då jag en stund senare vilar tryggt i en tvåmetersmans varma famn. En frisk doft av jord, mossa och skog når mitt inre. Här har vi en man som inte behöver några 39 000-kronorsknivar. En man som gör ljuskronor av ärtskidor och silverbestick, därför att han enligt egen utsaga är "en ganska modig människa". En skogens konung, som barfota, i rutig flanellskjorta och med ett barnsligt flin i ansiktet, tornar upp sig högt över alla de andra männen. Det spelar ingen roll hur stora knivar de har. De når aldrig upp till hans höjder. Han är stor, Ernst Majestät. Störst av alla.