söndag 31 oktober 2010

Pethras avatarer



Jag vet att många som läser min blogg även läser Pethras, men jag måste ändå försäkra mig om att ingen missar hennes fantastiska tavlor! Pethras rubrik på inlägget med just de här bilderna var "Lite Avatar kanske?". Jomen. Gillar!

lördag 30 oktober 2010

Brusfri anslagstavla

När jag läste medie- och kommunikationsvetenskap på universitetet fick man lära sig olika teorier och modeller för hur kommunikation fungerar. Kommunikation handlar väldigt mycket om självklart mänskligt beteende, men det är klart att man måste teoretisera för att hitta sätt att påverka hur människor uppfattar olika saker. Men ibland blev det lite löjligt med de där modellerna. Till exempel: om du sätter upp en lapp på en anslagstavla och det sitter en massa andra lappar runtomkring, då kallar man dessa andra lappar som konkurrerar om din mottagares uppmärksamhet för brus, det vill säga något som stör. Jag för min del tycker att anslagstavlor i sig är ganska störiga; de blir snabbt överfulla och man glömmer att ta ner sådant som är inaktuellt. Hela tavlan blir ful och skräpig och utsöndrar ett ständigt brus som gör att man inte vill titta på den till slut. Och kvar på tavlan blir tio år gamla gulnade tidningsurklipp och påminnelser om trettonåringens fyraårskontroll. Så jag har lagt ner det där med anslagstavlor. Men det innebär också att jag missar viktiga saker som att det är jag som är ansvarig för nattvandringen den här veckan och att jag har ett presentkort på en ansiktsbehandling som går ut om bara några dagar.
Den här idén ger mig hopp om en mer strukturerad vardag: någon typ av platta har klätts med ett tyg i en glad färg som ramar in de små lapparna. Fint, och jag hör inget brus alls.

Bild: Våningen & Villan

fredag 29 oktober 2010

Det lyser

Gult ja, ni har inte hört det sista från mig om den färgen. Bara titta på den här bilden med det tungt åskblå köket. Ändå är det något som gör att det lyser om bilden. Vad? Jo, några citroner och ett litet äpple (?) längst in i bilden.


Bilden har jag lånat av Hus&Hem.

fredag 22 oktober 2010

Absolut fredag med Liselott Watkins

Nu börjar det närma sig slutet på veckan och fredagsdrinken! Jag ska på en snabb after work, sen hem till mina killar som lagat födelsedagsmiddag till mig eftersom jag var tvungen att gå på föräldramöte igår, på själva födelsedagen. Sen blir det Idol och fredagsmys för hela slanten. På bilden Absoluts senaste limited edition - dekorerad av svenska illustratören Liselott Watkins som också fått ge namn åt vodkavarianten: Absolut Watkins. Otroligt coolt. Tycker jag. Låter Liselotts namn bekant? Det kan bero på att hon är dubbelt aktuell: hon är även kvinnan bakom årets Rosa band - med de fina sjuttiotalsboobsen. Det har varit lite bloggtystnad några dagar här, jag har ägnat mig åt experimenterande i Photoshop och försöker hitta ny design för bloggen. Snart, snart, kommer det mera...

Bild: skärmdump från resume.se

lördag 16 oktober 2010

Film på väggen

Nu ska jag gå på bio och se The American. Har läst blandade recensioner men herregud, det är ju Clooney. Kryper snart upp i biofåtöljen med en stor latte och en påse M&M:s och myser. Näst på tur står Sofia Coppolas Somewhere, med trendriktigt hotelltema. Premiär på fredag 22/10. Som jag sagt förut borde man ha mer filmaffischer på väggarna. De här två är riktigt snygga, och den retrorätta Clooney-varianten skulle sitta helt rätt färgmässigt hemma hos mig. Och Clooney - ja, han är alltid välkommen hem till mig.

Farstufärgen på allas läppar

Jag har inte riktigt kommit till skott med förra årets färg - gult - ännu. Tur för mig är då att det lutar åt gult igen nästa år - det har jag snappat upp från flera trendkällor, bland annat självaste Li Edelkoort (som förresten nyligen tagit fram en färgkollektion för Alcro, kolla här). Min gula inspiration satte fart för ett bra tag sedan. Det bör ha varit i samband med att de här superfina pressbilderna från Louis Poulsen kom ut, då att man lanserade klassiska Toldbod-lampan i nya färger. För mig ledde denna inspiration till en ny farstu i stugan. Vi har ingen timmerstuga som på bilden, men väl en fasad av liggande träpanel med rundade brädor. I nya farstun lät vi en del av ytterväggen som nu hamnade inomhus vara utan gipsplattor, och nu ska den målas - japp, gul! De andra väggarna ska få årets färg - turkos. Det kanske blir helt galet (det gjorde tanten i färgaffären väldigt klart för mig att hon tyckte) men då är det ju bara att måla över alltihop med vitt.

Pressbilder från Louis Poulsen.

fredag 15 oktober 2010

Faster Stinas fredag

Idag är det fredag och jag har legat hemma med en dunderförkylning hela veckan vilket innebär att fredagskänslan inte riktigt vill infinna sig. Är inte så där slutkörd som man ska vara en fredag då soffan, vinet och Idol väntar. Så här sitter jag med datorn i knät och vet inte om jag jobbar, är sjuk, eller ledig. Om jag ska ta en kopp te med honung eller ett glas vin - eller kanske ringa ett kundsamtal? Det är svårt ibland med gränserna. Särskilt när man har ett så roligt jobb som jag har. En sak jag tyvärr inte får göra i helgen på grund av min förkylning är att träffa en alldeles ny liten tjej. Hon får därför vänta några dagar till på sin filt, som jag virkade klart redan i somras. Glad helg på er allihop och tack för att ni läste detta inlägg som kanske mest var till för att hålla mig sysselsatt en stund.

Som ni ser är det en mycket cool liten tjej som ska få svart babyfilt och hårdrocksbody av faster Stina. Filten har jag virkat, bodyn är från H&M.

torsdag 14 oktober 2010

Pink Project

Med anledning av Rosa Bandet-kampanjen har bloggkollegerna Charlotte och Pethra utmanat mig och alla andra bloggare i Pink Project - att skapa ett personligt rosa collage. Ja, det skulle till en god sak för att få mig att brottas med Photoshop en stund, men här är mitt bidrag i en färgskala som inkluderar beige, guld, puderrosa och kontrasterande hallonrött. Nu går jag strax och lägger mig med Photoshopmanualen och läser på lite om friläggningar så kanske det kommer fler collage. Vill ni bidra till Rosa Bandet-kampanjen - gör det gärna här.

Mitt Pink Project: Glasskål från Indiska, tandborstmugg och tvålpump Lagerhaus, lampa Tine K, fåtölj av Edward Van Vliet ur Morosos Sushi-kollektion, sjal Åhléns, knopp Anthropologie, mattan är Katehas basmatta Sensillo färgen Rose.

tisdag 12 oktober 2010

Va? Har jag en stil?

Efter två dagars intensivt intag av inspiration, bland annat från formgivaren Lena Bergström och Jon Eliasson, just nu aktuell med Välkommen hem i TV3, passade jag på att slinka in på NK Home tillsammans med några av bloggkompisarna. Stort tack till NK som tog den oannonserade anstormningen av inredningsbloggare med ro och 1) lät oss parkera alla våra väskor och påsar vid kassan och 2) lät oss fotografera hej vilt på avdelningen.
På middagen på Matkultur igår kväll frågade Hans Hjelmqvist från Trendgruppen mig vad jag hade för inriktning på min blogg. Vad jag hade för stil, vad jag gick igång på.
Jag satt som en fågelholk. Tjaaa.... inte vet jag. Men det var en bra fråga, Hans, och jag ska återkomma till dig med ett vettigt svar på den. Så fort jag har ett.
En första reflektion är den här: samme Hans rekommenderade oss ett besök på NK Inredning och nyöppnade Illums Bolighus mittemot och beskrev dem så här: NK kör den mer europeiska stilen och Illums den skandinaviska. Vi hann inte med Illums, men jag har ju varit i detta hus i Köpenhamn flera gånger. Det är fint och kul, men det är inte jättemycket jag går igång på. Det var det däremot på NK, där jag hittade fler av mina favoriter: Missoni, Moroso, Vitra.
Så. Min stil är mer åt det europeiska än det renodlat skandinaviska. Nu vet jag det.
Rummet nedan föll jag pladask för. Och även om jag inte själv kan beskriva min stil så kan tydligen andra det, för Jannice pekade snart på rummet och sa: Det där är väl ditt rum, Stina? Jaa. Det var det ju. Och Jannice har aldrig varit hemma hos mig, men läst min blogg. Så det här rummet lägger jag i mappen "min stil". (Älskar mattan men hade inte närvaro att ta reda på varifrån den kommer....)

Snabba iphonebilder av mig.


söndag 10 oktober 2010

Howdy, cowboy!

Jag befinner mig på bloggträffen Formforum i Stockholm. För att träffa bloggkompisar, prata, inspireras och få nya intryck. Idag har vi lyssnat på Frida från Trendenser, som körde ett riktigt peptalk om hur vi kan göra mer av vårt bloggande. Då blev jag nästan på gränsen till FÖR inspirerad och kände ett tag att jag ville hålla händerna för öronen, blunda och sjunga LALALALALA. Nej, skämt å sido. Frida är otroligt inspirerande och jag fick tusen idéer. De här två dagarna har jag utsett till min egen privata blogg-kickoff efter pausen, så alla idéer ska noggrant tänkas igenom och förvaltas. En sak i taget.
Så vidare till Trendspaning med Stefan Nilsson från Trendgruppen. Efter att ha sammanfattat årets trender, då vi nog ganska unisont suckade över hur vi fått nog av trärent nu, gick Stefan vidare till 2011 års trender. Vad som komma skall. Och jag blev inte bara inspirerad utan även lite glad - och överraskad. Första trenden: Howdy Cowboy! Jag citerar Stefan: "En fantastisk längtan till USA." Tänk va. Efter en rejäl bloggpaus är jag ändå först med det senaste. Jag googlar lägenheter i Brooklyn jag aldrig kommer att hyra, kollar beach houses i San Diego jag aldrig kommer att köpa. Jag bevakar flygpriser och dollarkursen, jag läser bok efter bok om/från/med New York. Jag köper boots och rutiga skjortor som om det var line dance-uppvisning varje dag. Jag lagar chicken noodle soup till mina förkylda barn och virkar sicksackmönstrade plädar. "En fantastisk längtan till USA." Jomen, det är det senaste. Kom ihåg var ni hörde det först.

Bilden från filmen Back to Brokeback Mountain är en av dem Stefan illustrerade trenden med. Tack Stefan för inspirerande spaning, och tack Trendgruppen och Milk för själva bloggträffen!

Serenity soon

Jag har börjat på en kurs i meditation. Jag och maken går tillsammans. Det är första gången vi har en gemensam aktivitet så här. Våra barn är stora och klarar sig själva ett par timmar varje onsdagskväll. Det är trevligt att göra något tillsammans, även om vi båda är inbitna ensamvargar.
En anledning till att jag gillar att göra saker ensam är att jag inte behöver ta ansvar för någon annan. Jag har en tendens att göra det. Om jag går på bio med någon som börjar gråta måste jag trösta, eller så sitter jag och känner mig extremt obekväm och uppfattar ingenting av filmen.
Meditation med maken är en utmaning. Har han somnat än? Är det han som snarkar? Ligger alla andra och irriterar sig nu? På att MIN man snarkar?
Jag kan inte knuffa honom som jag gör hemma i sängen. Han vägrar nämligen att lägga sin orange yogamadrass bredvid min. Av någon anledning.
Men det är bra. För jag har ju faktiskt fullt upp med mig själv. Jag somnar inte. Tvärtom. Jag är så vaken att jag är på väg att resa mig upp och börja tokdansa. Det är så tyst i det där rummet. Tyst och stilla. Inte mitt bästa element.
Så kommer ledarens röst. Han pratar låååångsaaaamt.
Rikta ditt medvetande mot fooootsuuuuuulorna.
Jaja, check, fotsulor medvetandegjorda. Nu då? Nästa, tack!
Rikta ditt medvetande mot båååååååda foooootsuuuuulorna på samma gåååååång.
Men? Var det inte det vi just gjorde? Har jag gjort fel nu? Smyglyfter lite på ena ögonlocket, ser mig hastigt omkring. Är det bara jag som fattat fel? Nähä. Just det. Man kan inte seeeee på någon annan om de riktar sitt medvetande mot en eller två fooooootsuuuuulor.
Ok, nästa. Känn vaaaaden. Nu kom jag att tänka på att jag borde köpa nya mjukisbyxor. De här har lite för hårda sömmar. Man ska ha löst sittande kläder när man mediterar stod det i kallelsen. Kanske hinner jag gå och köpa byxor när vi är klara? Vad behöver jag mer?
....och så toppen på huuuuuuuvudet. Fan också. Jag missade att medvetandegöra allt mellan fotsula och toppen av huvudet. Nu får jag skärpa mig. Koncentration. Acceptera att du tänker på att shoppa i stället för på olika kroppsdelar och varmt vatten som flyter genom dem. Acceptans. Det är viktigt.
Nu så, går det bättre. Vi räknar andetag. Det funkar. Jag tänker inte på något annat än luften som strömmar ut ur näsan, in i näsan. Då. Pratar ledaren igen. Om att meditera hemma, i vardagen.
– Skapa en plats hemma där ni mediterar. Gör den till er egen, speciella plats. Ställ ett ljus där, kanske ett litet bord....
TACK så mycket. Nu ger jag upp. Glömmer andetag och kroppsdelar och släpper loss tankarna. Piffar min speciella meditationsplats bredvid sängen med en ljusstake, en orkidé, kanske något slags draperi? Eller kanske skulle man måla en yta på vägen som liksom ramade in den speciella platsen? Den skulle kunna vara...ljusblå? Och kanske, en liten Buddhafigur?? Och så ska jag ha en filt, för man vill vara varm när man mediterar. Vad har jag nu för garner.... ska jag virka eller sticka? Och maken då? Han ska ju också ha en meditationsplats! Kanske ska vi ha dem mittemot varandra? Och så får jag göra en filt till honom också. Han kan ha en ljusgrön fondvägg ovanför sin meditationsplats. Jag tänker så intensivt på det här att jag tycker att han borde kunna läsa mina tankar och svara! Var är han? Jag stänger av mitt tankeflöde för en sekund. Hallå? Var är du? Då. Hör jag. Någon som snarkar.
Vi ska gå en gång i veckan, nio gånger totalt. Det här var första gången. Jag kommer inte att ge mig. Jag ska ner, maken ska upp.
Serenity now.

Bilden: Jimmy Schönning har inspirerat mig förut. Är kanske detta min speciella meditationsplats? Bild fårn Åhléns.

En rosa kudde

Min uppfattning var tidigare att de flesta som får bröstcancer överlever. Rosa bandet-kampanjen har känts angelägen men ganska ... gullig och har i alla fall för mig dolt sjukdomen bakom ett rosa skimmer. 
Kanske är det därför jag inte heller riktigt tagit risken för bröstcancer på allvar. 
Men för ett par år sedan fick två personer i min omgivning diagnosen bröstcancer ungefär samtidigt. Båda relativt unga, båda mammor. Idag lever en, och en är död. Så i min värld är dödligheten i bröstcancer numera 50%. Jag träffar ibland barnen till mamman som dog. Barnen som inte längre har någon mamma. För dem är dödligheten skoningslösa 100%. Och jag vet inte vad de tänker om doktorn, som såg dem i ögonen och sa: "Er mamma kommer att bli frisk."
Den här rosa kudden fick jag med posten häromdagen. Det är Mios bidrag till Cancerfondens Rosa bandet-kampanj. I kudden ligger en liten extra rosa kudde, och när man stryker med handen över ytan känner man en ... knöl. Känns inte bra. Men rosa är den, så åtminstone oktober ut får den samsas med de guldskimrande på min säng. Som en påminnelse. Om vad jag borde göra. En gång i månaden. Som jag gör väldigt mycket mer sällan. Tidig upptäckt ökar chanserna för överlevnad så och så mycket. Jag vet. Eller, det gör jag inte. För jag vill inte. Jag vill inte veta. Sant och dumt. Jag vet. Men när jag står där framför spegeln och tittar på mina bröst innan jag hoppar in i duschen på morgonen kan jag bara tänka: Om jag har bröstcancer vill jag inte veta det just idag. Det här är ingen bra dag för det. 
Ser brösten ut som vanligt, säger instruktionerna att man ska kontrollera. Inte vet jag. Ett väldigt konstigt hårstrå sticker ut från vänstra bröstet. Det ser inte vidare vanligt ut. Men vad vet jag, eftersom jag inte vågar titta än mindre känna på mina bröst har jag ingen aning. Men nu ska jag skärpa mig. Den knöliga kudden får vara min bröstpolis. 



lördag 9 oktober 2010

Soda cans at my Ica


Bland den etniska maten i min Ica-butik finns numera en rejäl avdelning för amerikansk mat och det gillar ju jag. Härliga mixer fyllda av tillsatser, lönnsirap och chocolate chips till pannkakorna. Den här läsken smakar ärligt talat mest som en hostmedicin jag fick när jag var liten, men fina burkar tycker jag.

tisdag 5 oktober 2010

Stig upp, och bädda sängen


Varje dag när jag kommer hem från jobbet numera, känns det som att jag checkar in på hotell. Om jag blundar när jag öppnar ytterdörren, blundar mig upp för trappan och i blindo trevar mig fram till min sovrumsdörr, vill säga.
För bakom den dörren väntar mitt hotellrum. Med bäddad säng. Liten mysbelysning tänd i fönstret bakom de tunga, mörka gardinerna. Jo, ni läste rätt, alla ni som känner mig och som redan börjat flina i tron att jag är ironisk. Jag skrev BÄDDAD SÄNG.
I våras drabbades jag av too much inspiration. Jag var mätt, slut, färdig. Tack så mycket, tack och hej. Under en period var jag inte ens intresserad av att lyfta huvudet från kudden på morgonen utan låg helst kvar, i mörkret under täcket. Inga intryck för mig idag, tack det är bra så, nej jag vill inte ens titta. Jag stannar här under täcket jag. Men till slut fick jag ju nog även av detta. Och en klok person sa till mig:
– Stig bara upp! Stig upp, och bädda sängen.
Då. Blev jag trots allt lite inspirerad. Bädda sängen? På morgonen? Det hade jag aldrig provat. Det lät intressant. Sagt och gjort. Jag började stiga upp på morgnarna igen. Och jag bäddade sängen. Som jag bäddade. Så fint, så fint. Jag slätade ut lakanen, vek in ordentligt överallt, rättade till bäddmadrassen. Tog fram överkastet jag köpte en gång när vi skulle sälja en lägenhet och det var dags för visning. (Endast använt denna gång.) Det blev fint! Jag drog i överkastets hörn,  ett efter ett. Jag hittade perfekta läget där tredje sömmen från kanten fick följa sängens långsida.
Det tog tid att bädda sängen. Tid som jag hade. Jag kunde ägna uppåt en halvtimme åt att bädda. Fluffa kuddar. Ta två steg tillbaka, bedöma resultatet. Jodå.
Efter en tid ville jag mer. Och kom på att jag nog skulle klara av att köra till Indiska, om jag gjorde det på morgonen när det inte var så mycket folk. Kom hem med två guldskimrande små kuddar. Vid nästa bäddning lade jag en god kvart på att hitta rätt vinkel för sänglampan. När den hittade guldtrådarna i de nya kuddarna blev det som ett rosa skimmer. Rosa. Hm. Såg jag inte på H&M Home sist jag var i Stockholm...ut på nätet. Just det. Rektangulära, matelasserade kuddöverdrag. Klick, klick. Beställda. Två dagar senare fick jag ett ärende. Och en promenad till Ica för att hämta paketet. Solen sken och de rosa kuddarna blev helt perfekta. Nu kunde jag ligga ovanpå den bäddade sängen och se på tv. Med kläder på mig som jag inte sovit i. Med borstade tänder och tvättat hår.
Man skulle kunna tro att detta är en sorglig historia. Men det är det inte. Den har fått ett lyckligt slut. Nu vill jag inspirera och inspireras igen. Och när min man går och lägger sig på kvällen säger han:
– Jag känner mig som en kung när jag får lägga mig i den här sängen!
Och jag, jag bor på hotell. Sover gott, inga krav, på tillfälligt besök i ett vackert, svalt, rent och välstädat sovrum. Och även om jag numera gladeligen skuttar (nåja) upp ur sängen efter att ha sovit gott en hel natt, så kommer jag aldrig att sluta med min nya rutin.
Vad som än händer: Stig upp, och bädda sängen.

(Bilden föreställer inte mitt rum utan ett riktigt hotellrum, på Shanghai Mansion Boutique Hotel i Bangkok. Jag har dumpat bilden från deras hemsida.)